Historien

Skomorokhi - och den förbjudna sången

För länge länge sedan - för mera än 400 år sedan var det i Ryssland så att det fanns en Tzar - Ivan hette han - en sorts konung som styrde landet och folket. Ivan var egentligen snäll - så folket kallade honom “Ivan den Snälle” - och han var bra på att göra kalas med mat och musik. Maten kom med de finaste kockarna i hela världen, men musiken var det bara en bestämt sorts människa som kunde; nämligen de som kallades “Skomorokhi”. Skomorokhi var mycket fattiga - en sorts luffare - men de kunde spela instrument som inga andra, och det bästa var deras sånger med berättelser om allt som var viktigt att komma ihåg.

Skomorokhi spelade mest på ett bestämt instrument som kallades “Domra”; en rund lilla grej med strängar påsatt. Så berättas det att en vacker sommardag var det en Skomorokh som satt i skuggan under en bondes äppelträd och latade sig. Han hade varit så hungrig att han hade pallat äpplen och var nu så tjock och lat att han spelade alldeles långsamt och trögt på sin domra. Äppelbonden och hans fru var ute att promenera den eftermiddagen, och när de såg Skomorokh började de jaga honom. De kom ikapp med honom även han spelade jättefort, och Skomorokhen sade ledsamt och snyftande: “Men kära Mor, jag har ingenting förutan mitt instrument, jag är så fattig och jag kunde inte hjälpa att jag blev så förskräcklig hungrig - inte var det mitt fel!”.

“NEJ, och inte har vi mycket heller!", sade Frun och stirrade anklagande i ögonen på stackars skomorokh'en. Då tyckte hon med en gång synd om honom och sade fundersamt: "Nej vi har ju i för sig inte heller mycket..., och inte är det vårt fel”, och det gick hon ut och sade till alla de andra folk i landsbyn; "Inte har vi mycket!". Så så blev det, att Skomorokhi - som var väldigt duktiga på att få folk att dansa, sjunga och att berätta historier - lärde ryska folket att själv börja berätta och sjunga om hur de mådde!

Så när folket inte hade mycket började de klaga sig och sjunga sorgsna sånger. Tzaren som inte var helt dum förstod ju att när folket klagade var det ju för att de inte mådde bra, och så var det ju för att han inte skötte om dem ordentligt; det var ju hans folk!! - så han skämdes!!! “SÅ KAN MAN JU INTE HA DET!” utbrast Tzaren.

“NEJ så kan man ju faktisk inte ha det!”, svarade Folket. Men då, i stället för att hjälpa dem att må bra, försökte Ivan stoppa deras klagande berättelser, så han förbjöd al sång och dans, spel och historier och även alla instrument lät han brinna upp på stora brasor!! Sedan lät han sina soldater jaga alla som försökte sjunga, och de sparkade folket i rumporna!!!

Tzaren sade till folket “Om ni berättar för varandra att ni inte mår bra och vill ha det på ett annorlunda sätt, då kan ju inte jag få som jag vill ha det!! OCH SÅ KAN VI JU INTE HA DET!”. Men folket tyckte det var det dummaste de hade hört och att Ivan var en förgrymmad Tzar, så de började i stället kalla honom Ivan den Förgrymmade.

Särskilt var det én Skomorokh - Alexandra - som drog runt till alla bygder och uppmanade folk att sjunga på; Alexandra den Omöjliga kallades hon, för det var alldeles omöjligt att få tyst på henne. Alexandra den Omöjliga sjöng och berättade för folket att inget kunde stoppa sången, för som hon sade; tonerna och orden flyger med vinden, så själva vinden berättar historierna, och finns det någon som kan stoppa vinden?

Så så blev det att varje gång folket hörde vinden, då tänkte de på Alexandra den Omöjliga och hennes ord. “Ja varför får vi inte säga hur vi mår och vad vi tycker?”, undrade folket. Nu vill vi spela oavsett, och skämta om Tzaren - dén Förgrymmade!

Tzaren sade: Men om folket börjar ta ledigt och skämta på detta viset, så pratar ju folk och besöker ju varandra och utväxlar meningar och börjar ju tänka själv och är glada och.. USCH! och börjar ju kanske att vilja bestämma själv… - OCH SÅ KAN MAN JU INTE HA DET!”. Men Alexandra den Omöjliga och folket höll på att sjunga, spela och dansa naturens sånger; till exempel en liten dans som handlar om björken som lekar en glad lek med vinden.

Tzaren sade: Men ni får inte vara glada! Och folket sade; men det är inte vi som är glada; det får man ju inte vara! - nä, det är träden och djuren och naturen som är glada; det är dem som sjunger. Men då får de inte vara glada, grät den Förgrymmade, då kan ju inte jag bestämma över naturen heller! Men lärkan flög runt på ängarna och sjöng om glädje och frihet; ingen såg den, men alla hörde den.

Så gick det nästan 300 år - de flesta instrument blev uppbrända och många människor blev sparkad i rumpan, men även då kunde de inte låta bli att sjunga och spela och dansa - och Skomorokhi reste fortfarande runt. Då var det en dag en Skomorokh som hette Andrejev den Modiga - han hade också hört sången komma med vinden till honom från ängen; den sade åt honom att Folket men också nya Tzaren var ledsen, för det var inga Skomorokhi som vågade besöka honom och spela fina toner och berätta sagor som på gamla tiden. Andrejev den Modiga sade bestämt till sig själv: “- MEN DET TÖRS JAG!! - TZAREN OCH FOLKET BEHÖVER MIG!”

Andrejev den Modiga gick då till Tzaren och bad om lov att få skapa en hel orkester med de gamla instrumenten Balalajka och Domra. Tzaren blev då så lycklig att orkestern fick spela varje kväll på Tzarens slott och sedan runt om på olika orter, och det gör de fortfarande den dagen i dag.

Nu är det så att olika Tzarer kommer och går med tiden för alla är de människor som lever och dör. Men i dag och som alltid skenar Månen med sitt ljus över Folket och påminner Människor i hela världen - vuxna och barn - att alla är vi lika mycket värd och får faktisk säga hur vi mår, och därför har du också lov att säga hur du tycker om saker och ting.